Det får bli ett snabbt och luddigt inlägg om första skoldagen innan mina ögonlock faller ner till fötterna. Tåget rullade på som det var tänkt, men jag hade däremot inte tänkt. Jag kom fram till skolan och frågade kvinnan i receptionen om vägen till Aulan. Jag hade nämligen läst på hemsidan att det var en välkomstceremoni för nya studenter där klockan 10 och kvinnan vid disken trodde detsamma. Jag var där redan vid nio så jag hade ingen brådska. När jag väl hittat dit får jag en konstig känsla som säger mig: Var är alla människor?

Plötsligt inser jag själv att jag är helt lost, här skulle jag ju inte vara. Jag traskade tillbaka till receptionen där jag vänligen bad snällt om hon kunde kolla upp vart jag egentligen hörde hemma. "Jo men kolla där, en trappa upp ska du ju!". Jag går de futtiga trappstegen upp till salen och ser att det står ett antal lärare längst fram och håller, vad som ser ut att vara, ett tal. "Gud vad pinsamt att komma försent, men jag kan inte missa mer information..". Jag öppnar dörren, ursäktar mig till att vara hela 30(!) minuter sen och sätter mig på första bästa plats. Nu kändes det rätt. Men ändå så fel. Och så blev jag tjejen som kom för sent första dagen. Dock kan jag säga att jag inte var den enda under dagen som hade lite svårt att hitta.

Annars löpte dagen utan problem. Redan fått lite uppgifter att börja på inför de kommande veckorna, mycket information om kursen, information om högskolan, gruppindelning av klassen, även pratat förhoppningar på skolan och kursen. Dessutom så träffade jag många härliga människor med samma intressen, köpte en baugette för 45 kr och väntade på tåget i 50 minuter.

För att sammanfatta det hela: Jag har hittat rätt tillslut.
God natt.

Lyssnar på gammal musik och drömmer mig bort till en annan värld. Musik kan totalt vända ens humör upp och ner, och bak och fram. Betydelse, inlevelse och rytmik sätter fart på tankarna och man inser plötsligt att en klarhet uppenbarar sig. Det är ironiskt att gammal musik kan få en att blicka så mycket framåt. Genom att lyssna på gammal musik kan man sluta älta det förflutna och se positivt på det som kommer i morgon.

Äldre musik hade mer betydande texter. Mer historia bakom varje vers, refräng och akord. Tidlös musik som man än idag känner samhörighet med. Det är därför dessa låtar aldrig går ur tiden. Kärlek kommer leva föralltid.

Dock är det tur att mode och frisyrer ändras med tiden...

Bon Jovi, 22 år sedan. Man kan tro att saxen uppfanns på 90-talet...

Usch vad jobbigt det är när man precis har skrivit klart ett inlägg och man råkar trycka på kryssknappen. Det händer mig nog oftare än någon annan. Men för att sammanfatta mitt långa inlägg jag råkade radera så ville jag bara kika in här och meddela att jag lever. Mer än så vill min hjärna inte skriva. Det är så fullt med tankar att det blir både kortslutning och överbelastning på samma gång. Jag önskar jag hade en pytteliten låda där jag kunde stoppa ner alla tankar och alla "måste-komma-ihåg" saker, för att sedan plocka fram dem om lite drygt en vecka.

Annars så njuter jag till fullo av min nuvarande ledighet. Jag sover alldeles för länge. Dricker alldeles för mycket te och myser alldeles för mycket med katterna under värmefilten i soffan. Jag väntar nog några dagar till innan jag ställer om kropp och knopp till ett mera aktivt läge.

Nu ska jag ta mig en kopp te, fortsätta kolla på CSI och filura lite. Om någon timme när tröttheten slår in så kryper jag ner bredvid min snarkande andra halva i sängen. God natt.

Föresten måste jag gratulera min kära Amanda som fyller hela 23 år idag, hipp hipp hurra!

En gammal bild som jag fortfarande älskar. Underbara minnen.

Inga ord behövs idag. Jag vet det jag behöver och nöjer mig med det.

Glöggmys med vänner ikväll. MYS!

Foto lånat: http://sebastianskog.se/

Det blir nog bra tillslut.

Hand in hand forever

Tobbe och jag kollar på tv. I serien så diskuteras det om att vi kvinnor lindar in det vi vill i konstiga meningar och sätter killarna på prov.

Tobbe: Precis så gör du också! Sen blir du arg när man gör som du säger..
Jennie: Nej nej! Jag är ju precis som en öppen bok.
Tobbe: Nja..
Jennie: Men du kanske inte kan läsa?
Tobbe: Jo men...
Jennie: Då kanske du inte läser tillräckligt snabbt...
Tobbe: Jag kanske har dyslexi?

Ja, jag får nog ha lite överseende trots allt. Med korta kommandon så går det nog bättre.

Roar mig själv.

Roar mig med webbkamerans olika funktioner.



Jag skulle vara ganska söt som alien.



SMILE TO THE WORLD!

Jag känner små varma vattendroppar rinnandes nedför kinden. Flera droppar studsar mot huden och försvinner ut i mörkret. Jag öppnar ögonen och finner mig själv sittandes på golvet. Det kalla kacklet mot ryggen gör mig inget. Det tar bort fokus på det som verkligen betyder, det som gör ont. Det är mörkt, hur hamnade jag här? Ett tomt svart hål uppenbarar sig och ett falskt leende träder fram. Nej jag kan inte ens lura mig själv, det försvinner lika fort som ett andetag. Jag andas in, jag andas ut. Hur kom jag hit? Hur länge har jag suttit här? Imman på spegeln talar. Jag vet inte längre hur jag ska hantera det. Hanterar jag det nu? Eller kommer det som en fet smäll senare? Jag känner de små varma vattendropparna rinnandes igen. Det är inte vatten längre. Duschen är avstängd.

Foto: ©jenniesplace