Jag och Tobbe ligger och kollar på tv.

Jennie: Haha, fan vad trög jag är.
Tobbe: Vadå då?
Jennie: Jag har legat här i typ en timme och funderat ut vad det är som luktar O'boy och nu kom jag på det. Det är ju den här koppen som står kvar sen jag drack det igår.

Jag pekar 10 cm åt höger.

Tobbe: Pucko.

Idag ska jag städa. Jag lovade mamma att städa för en vecka sen men det har alltid kommit något annat i vägen. Man borde ju tro att en arbetslös har all tid i världen men tydligen inte. Så nu är det faktiskt dags att ta tag i det här, för har man lovat så har man. Bättre sent än aldrig.

Jag tror jag har en härlig tvätthög inne i tvättstugan också, men jag vet inte om jag vågar kolla in där. Det man inte vet lider man inte av. Det är så sant så sant.
 

Jag sitter och lyssnar på gamla låtar och är allmänt nostalgisk. Jag älskar ordet nostalgisk, det är ett roligt ord plus att jag gillar det lite för att jag egentligen inte vet vad det betyder. Men det passar ändå bra till det jag känner när jag lyssnar på dessa låtar.

Just nu lyssnar jag lite på Boyzone och Five. De två pojkbanden som försvann helt. Backstreet Boys vägrar dock att lägga av. Men jag gillar det, pojkband gör mig glad.

Jag tror jag är sjuk, eller jag vet att jag är sjuk. Vaknade vid 12 idag (eller 11 egentligen) men gick sen och la mig igen och sov till typ nu. Jag vet inte om det bara är jag, men jag hatar att sova när jag har feber. Jag drömmer alltid helt sjuka drömmar då. Det gör att jag alltid är superförvirrad när jag vaknar, för just när jag har feber så känns det alltid extra verkligt.

Nu de senaste timmarna har jag blivit jagad av dinosaurier, varit med i tv, fått barn med Måns Zelmerlöw och även träffat många gamla vänner. Ja, det låter väl verkligt? Oavsett vad det är jag drömmer så är jag helt säker på att det händer på riktigt.

Därför är det ganska skönt att vakna och inse att jag fortfarande lever på 2000-talet, är relativt barnfri (om man bortser från Simson som kan vara nog så krävande) och fortfarande har mina nuvarande vänner kvar.

Lilla Simson. Jag hade glömt hur liten och söt han var då.
Nu är han mest stor och klumpig, men fortfarande söt.

Jag har haft fredagsmys med mamma, Mats och hunden ikväll. Efter två glas rödvin så bjöd mamma på tequila och det uppskattades idag. Kände att det här inte riktigt var min dag så det satt fint att få avsluta dagen med en liten shot framför Let's Dance. På tal om Let's Dance så vann fel person igen... såklart. Mina favoriter kan ju aldrig vinna. Tror det ligger en förbannelse över mig eller något.

Jag har även märkt att jag har kommit in i en period av mycket tänkande, otroligt nog. Det kommer nog sig ganska naturligt när man ändå inte har så mycket annat att göra. Jag har i alla fall kommit på både stora och små mål här i livet. Saker som jag vill göra, saker som jag vill se, små drömmar som jag vill förverkliga. Det känns riktigt bra att veta vad man vill för en gångs skull.

Nu behöver jag bara några hundratusen så att jag kan uppfylla alla dessa drömmar, men det kan väl inte vara så svårt att fixa? Eller?

Ibland inser man hur smart man är. Jag vände nästan upp och ner på mitt rum för att hitta en tröja. Jag slet mitt hår och undrade "Vart fan är den? Den kan ju inte bara försvinna?".

Sen går jag förbi spegeln... och ja, jag hade den på mig.

Nej så här tomt på inlägg kan vi inte ha, så jag tänkte köra en liten snabbrepris om vad som hänt de senaste dagarna.

1. Jag åt sniglar i lördags och det var faktiskt inte så hemskt.

2. Jag blev förbannad i helgen och det slutade med att jag stod och sparka och slog på en snöhög. Tobbe stod bredvid och skratta. Det måste ha sett lite roligt ut då balanssinnet och ögonmåttet kanske inte var på topp. Ett hett tips till er som vill bli av med lite aggressioner, hitta bästa snöhög.

3. Simson klev i hunddiarré idag och det var inte ens hans egen skit. Alltid lika kul att duscha hunden efter en blåsig och regnig promenad. Jag hatar hundägare som inte kan plocka upp efter sin hund, lata oansvariga människor!

4. Jag är inne i en chockrosa period, vilket är konstigt då jag egentligen inte gillar chockrosa.

5. Jag har inte borstat tänderna idag och det känns helt okej.

Ja det kanske inte har hänt så mycket i mitt annars så händelserika liv.

Jag slänger in en bild på Axel som för övrigt inte har något med detta inlägg att göra.

Det finns en reklam som jag stör mig extra mycket på just nu. Inte för att den är dålig, utan för att jag oftast hör den sex gånger om dagen och för att den varje gång sätter sig fast inne i huvudet på mig. Jag stör mig på att jag själv går runt och nynnar på den varje dag.

Ni kan väl inte ha missat den?

Den sätter sig lika bra som den här gjorde.

 

Jag har länge trott på att ett jobb är bättre än inget jobb. Att det skitigaste jobbet är bättre än inget. Nu är jag inte så säker längre. Det har kommit till en punkt då jag hellre är arbetslös. Jag är hellre arbetslös och hoppfull än förnedrad och överkörd med jobb. Jag har velat fram och tillbaka hela dagen. Från stunden då jag tog steget ut från det där rummet idag kl 12.25. Ett rum som trots allt var fyllt med glädje och hopp. En känsla som snabbt förändrades de få sekunderna som gick mellan att jag klev ut ur rummet tills dess att jag stod nere på gatan. Det var inte förrän då jag insåg vad det innebar. Jag hade fått jobb.

Jag hade fått ett jobb, men var jag glad? Kände jag någon som helst glädje? Nej, det gjorde jag inte. Jag var delvis förvirrad men jag kände även en oro. Är det här något som jag verkligen klarar av? Jag intalade mig själv att det inte var några problem. Att jag skulle se det som en utmaning som jag skulle ta mig an med stormsteg, det fanns inga hinder i min väg. Nu skulle jag göra någon nytta, för jag hade fått jobb.

"Jag tror jag har fått jobb." Sa jag till mamma när jag träffade henne 10 minuter senare. Jag såg hur hon kollade lite underligt på mig. Det var som om hon hade förväntat sig lite mer glädje i den meningen. Men den fanns inte där. Jag hittade den inte någonstans. Vi pratade igenom konceptet och hon gav mig ett leende och sa "Bara du trivs med det och att du känner att du klarar av det". Men känner jag att jag verkligen klarar av det?

När jag satt på bussen hem så kände jag en klump i magen. Efter 8 månader hade jag fått ett jobb och jag får en klump i magen? Nej det kändes inte bra. Men kan jag verkligen tacka nej till ett jobb? Speciellt i dessa tider? Tankarna gick fram och tillbaka. För mig handlar inte jobbsökandet om pengar, inte i första hand i alla fall, utan om att ha en sysselsättning. En sysselsättning som jag även skulle kunna göra gratis bara för att ha något att göra. Skulle jag göra det här jobbet gratis? Absolut inte. Skulle jag tycka det var kul? Absolut inte.

När man tänker fram och tillbaka och inser att man måste sälja sin stolthet för ett jobb så känns det inte värt det. Efter att ha läst sida efter sida på nätet med enbart negativt innehåll om hur företaget har myglat och infört konstiga regler, så insåg jag en sak som gjorde att jag bestämde mig. Jag städar hellre toaletter än utför detta arbete. Min mamma skulle heller inte ta jobbet, Mats skulle inte ta jobbet, Tobbe skulle inte ta jobbet. Nej ingen jag har pratat med skulle tacka ja till detta jobb. Nej, att ständigt bli förnedrad och överkörd är inget som jag strävar efter.

Varför tvekar jag då över att tacka nej? Jag har letat och letat och nu får jag äntligen ett ja. Men är det ett sånt här jobb som jag har väntat på i alla dessa månader? Att tacka nej till ett jobb känns så fel. Att tacka ja känns ännu mer fel i det här läget. Folk säger att jag ska gå på magkänslan och den är väldigt stark just nu. 

Det kan anses fegt att inte ge det en ärlig chans. Men när man får ångest innan man ens har påbörjat utbildningen så är det något som inte stämmer. Jag har insett det nu i alla fall. Jag kan inte gå runt på stan och pracka på människor att bli medlemmar för olika organisationer. Visst är det kanske för en god sak, men att tvinga på människor saker som de själva inte vill? Det är emot det jag själv tror på. Jag tror inte det funkar så, vi människor måste få välja själva.

Precis som jag nu väljer att tacka nej till ett jobb. Mitt sökande fortsätter efter något bättre. Man måste sikta mot himlen och förhoppningsvis hamna i trädtopparna. Hade jag tackat ja till det här så hade jag hamnat under rötterna.

Jag bor i radhus och på baksidan har vi en liten tomt med både buskar och staket runt om. Ända sen Simson var en liten valp har vi släppt ut honom där om han varit kissnödig eller om han bara velat gå ut. Han har lärt sig allteftersom att han ska stanna där på den lilla tomten och inte försöka rymma.

Innan snön kom så såg man honom inte så bra när han låg där och tuggade på sitt ben. Nu däremot så ser man rakt över buskarna och ingen människa kan missa honom om man går förbi. Det är ganska intressant att kolla när folk går förbi.

Nyss gick det förbi ett par vars ögonbryn åkte upp i pannan när de såg Simson. Det såg nästan ut som om de sett världens största råtta i vår trädgård. De kollade sig förtvivlat omkring för att kolla om det fanns någon där som hade koll på honom. Men de hittade ingen.

Förvirrade fortsatte de sin promenad. Simson däremot ligger ännu där ute i solen och tuggar på sitt ben. Precis som Tjuren Ferdidand satt under sin korkek och luktade på blommorna. Han är söt han.

Min lilla (STORA!) modell.

Egentligen borde jag döpa om den här bloggen till "Jakten på jobbet", för det är just det jag gör varje dag. Söker jobb. Nu efter sex månader börjar man inse att det kanske inte finns något.

Idag var jag på intervju i Västerås. Det är alltid roligt att bli kallad till intervju men när annonsen inte stämmer överens med själva tjänsten så blir man lite förbannad. Jag trodde att jag åkte dit för en telefonförsäljartjänst här i Eskilstuna. Vilket det stod klart och tydligt i annonsen: "Du kommer arbeta i Eskilstuna där du ingår i ett team...". Men att intervjuerna skulle hållas på huvudkontoret i Västerås.

När jag sedan åkt 40 minuter till Västerås så får jag reda på att tjänsten är i där, i Västerås. Och sen är det ingen telefonförsäljning, utan direktförsäljning. Det vill säga dörrknackning. Garantilönen låg också på härliga 5000 kr. Så då har jag åkt hela vägen till Västerås för ett jobb som jag måste pendla till, där jag måste knacka dörr och för 5000 kr.

Visst är jag desperat just nu, men nej tack.