Ingen bra idé!
Jag kan säga att det var tur att de inte ringde från jobbet i morse klockan 7,
för då hade jag varit döööööd!
Så jäkla förbannad
Det är inte nog med att folk är ovanligt osociala på det där stället och att det inte finns någon typ av sammanhållning, så vet man aldrig när, hur, vart eller om man överhuvudtaget får jobba. Visserligen så har man en garantilön även om man inte får jobba, men bara det med att inte veta tar lika mycket på psyket. Och när man väl får jobba vet man inte om det är på samma ställe, är det kanske på det andra stället som man hamnar på sådär någon gång varannan vecka? Och vilka tider är det som gäller för dagen? Man vet aldrig och man går ständigt och väntar på det där samtalet eller sms:et som säger när, var och hur man ska jobba. För en som knappt vet vad ordet "spontan" betyder så är det fruktansvärt jobbigt. Jag vill ha rutiner, jag vill ha morgondagen planerad, jag vill veta när jag ska vara någonstans och var jag ska vara. Det ligger i min natur.
Men om vi bortser från osociala människor och att ständigt gå i ovisshet så sliter jag ändå riktigt hårt när jag jobbar. Jag tror jag är en av de som sliter mest. Kanske beror det på att jag blir så rastlös på rasterna att jag likväl kan skippa halva rasten. Varför sitta där som ett fån och vänta på att tiden ska gå när jag faktiskt kan göra någon nytta? Även om jag inte trivs så gör jag ett jävligt bra jobb, det ska ni veta.
Det är just därför som jag blir så förbannad när jag idag ser att någon (vem vet jag inte, men troligvis någon ansvarig) ändrat mina tider. De tider man skriver ner varje gång man jobbar, när man startar, när man slutar och så totala arbetstiden då man bortser från rasterna. Då har alltså någon ändrat och bland annat skrivit att jag tagit en timmes rast istället för den halvtimmen man normalt har. Det är här inte första gången jag märker att någon ändrat. Antingen är det någon som är jävligt dålig på matte eller så är det företaget som försöker blåsa mig på pengar.
För när jag väl jobbar, så jobbar jag stenhårt och då ska jag fanimej ha betalt för varenda minut jag sliter. Det är tur att jag redan tidigare skrivit ner alla timmar jag jobbat, för mig kan man inte lura. De kan stressa mig hur mycket de vill, de kan vara hur osociala de vill, men rätt ska vara rätt.
Så nu kan jag sova. God natt.
Organiserad röra
Det jag menar är att även om allt ligger i en enda stor hög eller om allt ligger utspritt på golv, hyllor och möbler så vet jag att min bok ligger längst ner i den högra högen. Jag vet också att det ligger en penna under den mittersta högen, och att det ligger några viktiga papper under högen till vänster. Jag skulle alltså bli riktigt förbannad på den som skulle få för sig att städa i mitt rum för jag har alltid en organiserad röra. Om någon annan då skulle börja städa och flytta på allt så skulle jag inte hitta ett skit.
Hellre en organiserad röra än en oorganiserad oröra... ja ni fattar.
Packa när man är sjuk...
Tur att jag har en liten assistent som hjälper mig i alla fall.
Det kallas kärlek.
Vad vore jag utan dina andetag?
"Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser på
Och genomskinlig grå blir jag
Utan dina andetag"
Vacker på insidan eller synfel?
Just då säger pojkvännen:
"Vad du är vacker."
Det måste betyda att man är vacker... på insidan. Eller att pojkvännen behöver glasögon.
Living in a box
Flytten närmar sig med stormsteg. I morgon är det bara två veckor kvar. Och som det ser ut just nu så lever jag bland kartonger.
Och just det, alla kartonger på bilderna kommer från vinden. Allt skit som jag samlat på mig under mina 19,5 år ska alltså rensas. Det hade ju varit så mycket enklare om jag kunde kasta skit och inte samla på allt!
Det är lätt att se allt i svart och vitt
Lite bilder från Stockholm.
Den översta från gamla stan och den andra från den södra delens små gator.
Dyr, dyrare, dyrast
På en restaurang i Stockholm:
Living on the edge
Jag var på ett minst sagt intressant besök hos läkaren idag där jag knappt förstod vad hon sa, men tydligen har jag inte cancer i alla fall...så det är ju bra! Efteråt skulle jag ta bussen hem.
Ungefär en timme tidigare så hade jag tagit bussen in till stan och betalat med en mobilbiljett som kostar 23 kr. En sådan biljett gäller i exakt en timme. Men när jag då skulle åka hem så insåg jag att min gamla biljett precis hade gått över med fem minuter. Först tänkte jag att jag skulle skicka efter en ny. Men sen tänkte jag om, skulle jag våga chansa och åka på samma? Idag kände jag mig lite busig så jag gick på.
Busschauffören kollade extra länge på mobilen men log och nickade sedan snällt. Vilket klipp tänkte jag, nu sparade jag 23 kr! Det kändes bra att leva lite farlig. Living on the edge, så att säga. Spännande tänker ni? Ja det blir inte mycket mer spännande än så i mitt liv just nu. Eller jo, jag måste ju invänta svaren från proverna hos läkaren. Det blir spännande! Troligtvis visar dem att jag är frisk som en nötkärna, precis som vanligt när jag är sjuk.
"Kraschhhh, boooommm, panng!!!"
Förutom blåsor i halsen så har jag nu också lyckats få en kartong med ungefär 40 glas och tallrikar i huvudet. Det hände när mamma och jag skulle ta ner den sista kartongen från vinden. Vi hade bestämt att vi skulle klara det själva utan assistans från mannen i huset.
Och precis när hon drar ut den från vindskanten så ser jag att botten börjar ge vika.
Jennie: "Det ser ut som om botten börjar gå...ahhhH!!!
(kryper samidigt ner i fosterställning där på fjärde trappsteget)"
"Kraschhhh, boooommm, panng!!!"
Med en snabb reaktion av att ta upp armarna för huvudet så undvek jag att få tjugo jack i huvudet av de (som det kändes) miljoner glas som kom flygandes mot mig. Det låg glas och glassplitter överallt när allt väl var över. Det är ett under att jag inte skar mig.
Dock sitter jag just nu här med en liten ispåse på huvudet och det smärtar sådär lagom skönt. Mindre hjärnskakning? Skulle inte förvåna mig ett dugg. Det är sådan flyt jag har.
Starkt av Styrke
Det är sjukt minsann!
Jag har feber. Jag har ont i halsen.
Jag hoppas på ett mirakel. Annars blir det läkaren i morgon. Kul.
Jag har skitit på mig
Jag har träningsvärk, fruktansvärd träningsvärk i benen. Sådan träningsvärk som gör att jag går som om jag skitit på mig. Och tro nu inte att jag har varit duktig och tränat, nej jag har jobbat.
På jobbet går jag runt och plockar bland hyllor och ofta (väldigt ofta!) ligger sakerna jag ska ha på översta hyllan. För mig som inte är så lång innebär det att jag måste gå upp för de tre trappstegen som sitter på den lilla vagnen jag går runt med. Att vagnen och trappstegen är lite vingliga gör ju inte saken bättre eftersom man då måste spänna benen för att inte trilla på arslet. Tänk dig sen att du gör det här 50-60 gånger om dagen, fem dagar i rad.
Det känns kan jag säga. Oj vad det känns!
