I ♥ London
Foto: ©jenniesplace

Jag är trött på att gå hela vägen själv på en gata utan ljus.
Att ständigt titta upp på alla mörka, ödsliga hus.

Sakta jag blundar för allt världen kan ge.
Jag vill bara öppna mig och låta sinnena se.

Skrämmande att vara så liten i en värld så stor.
Tänk dig hur det känns att leva i mina skor.

Fast ingen människa har sagt att livet är lätt.
Det är bara hoppas och tro att man gör rätt.

Gamla konflikter lämnar jag nu bakom mig i en annan värld.
Nu kan jag kan bli en bättre människa under min färd.

Vissa människor har fått sin sista chans.
Det finns ingenting kvar, det har tappat sin glans.
 

Hyde Park.
Foto: ©jenniesplace

Ritat lite nu på kvällen med vanlig blyerts.

Gillar nog ändå kolpennorna mer, blir mycket snyggare kontrast med dom.

Vad ska jag säga? London, London, kära London! För det är var jag är, kär. Jag är kär i staden! Jag trodde aldrig det skulle vara precis så som det ser ut på tv, men det var det och mer därtill. Underbara byggnader, fantastiska parker och härligt folk! London är en stad jag vill tillbaka till, helt klart.

Var ska jag börja? Det gick bra att flyga dit om man bortser från den skrikande ungen som i stort sett skrek konstant under de två timmarna. Jag förstår inte varför folk envisas med att resa med småbarn. Väl framme på flyplatsen så funderade vi på hur vi skulle ta oss till hotellet. Vi gick ut på gatan för att kolla efter taxi men där verkade det bara var förhyrda taxibilar. Så vi gick in igen till taxi-boknings diskarna. Hon bakom disken kollade väldigt konstigt på oss när vi sa vilken gata vi ville åka till och konstaterade att det skulle bli väldigt dyrt. När vi sedan sa att vi ändå ville boka en taxi så tappade hon nästan hakan, tydligen såg vi väldigt fattiga ut.

Efter den supersnabba taxiresan som gick i 160 km/h (och då överdriver jag inte) och relativt dyra taxiresan så var vi framme vid hotellet. Vi fick nycklarna och gick mot hotellrummet. Allt såg fint och bra ut tills vi kommer till vår dörr, nummer 305. Runt dörren saknades det en dörrkarm och istället för en fin skylt som de andra dörrarna hade så var det en tejpad lapp med siffrorna 305. Jag bad Tobbe öppna dörren och kolla in för jag fick upp massa bilder om hur det eventuellt skulle kunna se ut där inne. Men väl där inne var det superfint! Nyrenoverat så det var väl troligtvis därför de inte hunnit sätta dit en ny dörrkarm.

Lite bilder på rummet:

Efter några minuters vila så bestämde vi oss för att ta en liten promenad. Som visade sig bli en promenad på över tre timmar eftersom vi lyckades gå vilse. Och under dessa timmar så letade vi efter en restaurang i två timmar. Vilken restaurang spelade ingen roll utan vi ville bara äta. Det slutade med McDonalds klockan 23 på kvällen. Jag hade hunnit bli aningen irriterad på Tobbe vid den tiden eftersom han sagt innan att han hittade, eller var "ganska säker". Måste tillägga att mina små kartor jag skrivit ut hemma innan vi åkte, hade jag med mig i väskan resten av resan.

Från den "lilla" promenaden:

På fredagen sen gick vi runt hela stan, kollade på sevärdheter och shoppade lite.
Jag älskade taxibilarna.



5 plusgrader och inte ett moln på himlen. Kunde inte ha varit bättre!



Big Ben.

London Eye



Buckingham Palace.



Lyktstolpe i Hyde Park.



Underbara park.



En supersnygg telefonkiosk!
Var två andra turister som också tyckte den var snygg så vi tog kort på varandra, haha.



På kvällen käkade vi 10-rätters och delade på en flaska vin.
Totalt 400 kr, helt okej pris!

På bilden har vi dock ätit upp mer än hälften.



Vi hamnade sen på en pub som hade karaoke.
En öl och en cider för under 50kr, skulle det vara dyrt i London?

Resten av kvällen talar vi tyst om. Jag sjöng hela vägen tillbaks efter två glas vin och en cider.
Tobbe fattade ingenting och det gjorde inte jag heller.

Lördag morgon var jag allt annat än pigg men jag tog mig upp och vi började vår promenad mot Madame Tussauds. Raka vägen dit hade säkert tagit 20 min. Det tog oss över en timme att hitta.

Vi frågade tre personer om vägen och alla sa olika. En sa åt oss "Gå ditåt tills ni inte kan gå längre" och en annan sa "Then you go right" och pekade vänster...

Väl där fick vi köa i ungefär en timme för att komma in och dyrt var det. Men det var värt både pengarna och tiden! Var mycket mer än bara vaxdockorna.



Kan man se kortare ut? Skyller på att jag glömde klackarna hemma.



Under dagen hann vi även med Piccadilly Circus, fika på Starbucks och shoppa lite mer.



Kvällen avslutades på en restaurang.
En superfin restaurang där de till och med la silkes (?) servetter i knät på en.

Efterrätt.



Tobbe var nöjd!



Vi hann med så otroligt mycket på så få dagar och jag är så nöjd med resan. Det är den bästa presenten jag har fått, någonsin! Jag har världen bästa sambo!

Mot stan för en fika med min Amanda.

Min nya bok. Ska försöka ge mig på det här med att läsa på engelska.

Vi får väl se hur det går.

Hittade mina gamla kolpennor som jag inte har använt på X antal år.

Suddig bild med webbkameran. Håll till godo!
Lär inte komma upp bilder på sånt här så ofta.



Inte ergonomiskt att sitta vid soffbordet och rita, aj min rygg!
Jennie, kom ihåg det tills nästa gång.

Människor är enkla komplicerade varelser. Vi alla är gjorde av samma substanser. Vi har alla ett hjärta, blod som flödar. Vi har alla muskler, styrka som tar oss framåt. Vi har alla nerver, känslor som meddelar när vi är sårade. Vi berstår alla av samma saker men ändå så olika.

Vi fungerar alla på samma sätt. När vi är ledsna, gråter vi. När vi är glada, ler vi. Tänk att insidan kan vara så lik varandra när utsidan är så olik det bara går. Vi kommer alla från samma ställe och vi är på väg mot samma plats. Världen och ödet påverkar endast vilken väg vi tar dit. Vi reser på olika vägar tillsammans till samma mål.

Varför är vi då så rädda för att hjälpa en annan främmande människa? Vi är alla likadana. Det är självklart att man ska ställa upp för sina vänner, sin familj och sin släkt. Men så fort det kommer till att hjälpa människor vi inte känner blir det plötsligt jobbigt, ansträngt. När du ser någon ramla, springer du då fram och frågar hur det gick? När någon saknar två kronor, sträcker du fram de där två kronorna du har liggandes i din ficka? När någon äldre går på bussen, reser du dig då? När du ser att någon gått vilse, går du fram och visar vägen?

Det här är självklara saker vi gör för våra vänner, men är något många finner svårt att göra för okända människor. Vi borde se okända människor som vänner som vi ännu inte lärt känna och ställa upp, räcka ut en hand och visa att vi bryr oss. Så mycket som ett leende mot någon kan göra så mycket. Ett litet leende mot den där ensamma tjejen på bussen som precis fällde en tår. Ett leende kan betyda mer för andra än vi själva förstår.

Jag tror på karma. Gör gott för andra, må bättre själv och det kommer komma tillbaka. Stort som smått spelar ingen roll, bara gör något för någon annan.

Den fina tårtan!

Kladdkakan var också fint dekorerad.

Trubadurerna som var sjukt duktiga!



Som stort tack njöt jag av varje sekund!

I mörkret jag famlar, försöker hitta ut.
Försöker finna svar och kanske ett slut.

Hur ska man veta vad som är rätt och vad som är fel? Att utgå från det man lärt sig är en början, men hur gör man sen? Hur ska man veta när allt är nytt och man aldrig varit där förut? Aldrig upplevet, aldrig känt, sett eller förstått det där? Är det sunt förnuft man ska förlita sig på? Och hur vet man vad sunt förnuft är? Och kan man verkligen lita på sig själv? Ska man rådfråga någon annan eller hålla sig till det man själv vet och känner? Hur vet man att det man tror är rätt verkligen är rätt? Hur vet man vilken väg man ska välja och vilka val man ska göra? Hur vet man att de val man gör leder en till det man verkligen vill? Hur vet man att valen inte leder en åt motsatt håll?

Hur vet man vilka val som är bäst för en själv?

Jag är fortfarande sjuk så jag myser runt i min onepiece här hemma.

Tror jag stannar här inne tills jag är frisk.