Hur mycket ska man behöva säga för att en annan människa ska förstå? Det som är uppenbart för en själv kanske ligger milslångt ifrån vad en annan ser eller tycker. Vissa saker är uppenbara medans andra hamnar i ett trasligt nät som är svårt att reda ut. Antingen gör man det rätt och hamnar på den raka linjen direkt, eller så gör man misstaget att trassla in sig ännu mer, ännu längre in i ett nystan som är omöjligt att lösa ut.

Vissa saker är svåra att säga rakt ut, antingen på grund av att man eventuellt sårar någon annan eller kanske till och med sig själv. Eller för att man inte vågar av rädsla att folk ska se ner på en, att folk ska tycka och tro precis som människor har en tendens att göra. Varför är det ibland så mycket lättare att säga vissa saker till ytligt bekanta än till de människor som står en närmast? Kanske för att det är de människorna vi har oss närmast som vi bryr oss om och som även har de starkaste åsikterna.

Ibland önskar jag bara att människor skulle kunna ta en pik. Det vore ju så mycket enklare än att behöva säga det rakt ut.

 

Katterna är söta när de sover.

Syskonkärlek.

Jag sitter och klagar över att jag har så ont i tungan eftersom jag råkat bita mig själv i den.

Tobbe: Ja det är väl onödigt att bita sig själv... men det är ju ännu onödigare att bita någon annans!

Ja, det är ju faktiskt sant.

Motvind, motvind. Trött på att behöva kämpa när jag redan ligger handlös på rygg i ett unket mörker, där det enda ljusa är de små lamporna försiktigt lyser upp de fina nya röda gardinerna som jag med det största leendet hängde upp förra veckan. Om än små saker, så mådde jag fantastiskt, underbart.

Att ständigt behöva kämpa, försöka och dra sig fram är slitsamt. Men med ett leende och en positiv inställning till livet gör allt så mycket lättare. Det gör det lättare att ta åt sig av det goda livet och människorna ger en och sudda bort det där fruktansvärt jobbiga i hörnet som annars så snällt ligger och gnager i bakhuvudet.

Jag är bra på det. Jag är bra på att kämpa, jag är bra på att hålla humöret och livsglädjen uppe, men när man får smäll efter smäll när man redan ligger så blir det jobbigare att dra sig framåt, att dra sig uppåt.

Tre steg framåt, tio steg bakåt? Kan man aldrig få vara sjuk ifred? En olycka kommer sällan ensam? Alla onda ting är tre?

En vecka med uppassande av sjukling till sambo har satt sina spår. Att leva tillsammans så tätt inpå varandra gör det oundvikligt att inte bli smittat, men jag trodde jag hade klarat mig. I går sa jag det: "Skönt att jag slapp bli smittad."

Det fick jag käka upp, för när kvällen närmade sig så började det kittla sådär skönt i halsen samtidigt som feberfrossan sakta kom krypandes. En timme senare var det ett faktum, jag klarade mig... ett tag. Nu ligger jag här ännu en gång, däckad av feber och allt vad det innebär. Halsen är uppriven av allt hostande och det jag för tillfället lever på är choklad och apelsinjuice, även några vindruvor.

Skönt att min älskade pojkvän mår bättre i alla fall. Nu är det hans tur att springa runt.

Jag bara älskar den här bilden från London.

En av bilderna som numera pryder vår vackra badrumsvägg, jajamensan!

Ps. Välkomna alla nya läsare, finns inte så mycket intressant att läsa här men förhoppningsvis hittar ni något kul!