Ljusen håller på att slockna. En efter en försvinner det där lilla mysiga skenet från bordet och röken stiger mot taket. Nu är det endast två små vita ljus kvar av de tio jag tände för flera timmar sedan. Jag har Sixten bredvid mig. Han snarkar lika ljudligt som min andra halva i sovrummet, trots att dörren knappt är öppen. Egentligen borde även jag ha tunga ögonlock men jag är klarvaken. Piggare nu än tidigare på dagen. Det känns som om jag har vänt upp och ner på dygnet. 

Troligtvis ligger det kvar efter helgen då jag arbete i baren när Veronica Maggio var här i stan på besök och spelade på Lokomotivet. Jag var först på plats av oss och såg henne repa. Jag, ljudteknikern och Veronica. Två låtar bara för mig i den stora lokalen. Jag stod i mitten vid baren och bara lyssnade. Mäktigt. Fantastisk. Städningen som på gick till halv tre på natten var inte lika fantastisk.

Nu ska även jag försöka sova, försöka att släppa alla tankar som hänger kvar. Saker jag borde lämnat bakom mig för längesen men som gnager sig längre och längre in. Saker som inte borde ta energi. Saker som inte borde få ta min sömn.

Stress, press. It's all a mess.

Foto lånat: http://sebastianskog.se/

Tobbe och jag kollar på tv. I serien så diskuteras det om att vi kvinnor lindar in det vi vill i konstiga meningar och sätter killarna på prov.

Tobbe: Precis så gör du också! Sen blir du arg när man gör som du säger..
Jennie: Nej nej! Jag är ju precis som en öppen bok.
Tobbe: Nja..
Jennie: Men du kanske inte kan läsa?
Tobbe: Jo men...
Jennie: Då kanske du inte läser tillräckligt snabbt...
Tobbe: Jag kanske har dyslexi?

Ja, jag får nog ha lite överseende trots allt. Med korta kommandon så går det nog bättre.

Roar mig själv.