Det plingar i högtalarna. Den kvinnliga robotrösten meddelar att vi snart är framme vid tågets slutstation. Efter många minuters stirrande ut bland skog och åkrar ska man äntligen bli fri. Mannen framför mig sträcker på sig och suckar ljudligt, precis som om han sovit i flera timmar. Han viker ihop tidningen framför sig och lägger den fint på sätet bredvid. Kvinnan på andra sidan plockar frenetiskt på hyllan ovanför för att hitta väskan som tillhör henne. En svart ryggsäck bland femton andra. En annan kvinna förbereder sig genom att sätta på sig jackan, vira halsduken tre varv runt huvudet och fiska upp vantarna ur väskan.

Flera människor står redan vi dörrarna, redo att springa ut i världen. De trängs i det lilla rummet mellan vagn två och vagn tre. En äldre man håller i sig i räcket medan den unga killen, med mobilen i handen och hörlurar i öronen, står lite coolt lutat mot väggen. Det är kö ut till det fulla lilla rummet och det blir stopp i gången mellan sätena. Skogen utanför fönstret börjar skifta form och bilda hus. Fler och fler hus dyker upp. Plötsligt ser jag skylten utanför fönstret: Eskilstuna Central.

Jag vänder mig om och kollar runt i vagnen och inser att jag är ensam kvar. Alla människor står i det lilla rummet vid dörrarna och svettas. De stånkar och stönar. De väntar ivrigt på att dörrarna ska öppnas så att de får fortsätta med sina händelserika liv. Jag lyfter upp min väska samtidigt som dörrarna öppnas. Sakta går jag mot dörren som nu står helt öppen och det lilla utrymmet framför är tomt på folk. Men se där! Jag kom faktiskt också ut ur tåget...

Med känslorna i en liten båt ute på stormigt hav, flyter dagarna förbi obemärkt. En vindpust och det stänker över kanten, en till våg och båten välter. Jag klamrar mig fast och hoppas på att den lilla båten ska ta mig i land. Där borta bakom mörka moln och höga vågor hoppas jag finna en plats. En varm öde plats där jag kan känna frid, till ro sätta mig ner och släppa allt. Släppa kontroll, stress, krav. En plats där jag kan lägga ut mina tankar i sanden och sortera dem. Öppna upp de känslor som jag måste ta tag i för att kunna gå framåt, för att kunna bli den jag är. Det enda jag kan göra är att hålla tummarna. Hoppas att den lilla båten klarar stormen och kommer ut skinande ren. Det är min dröm. Mitt mål. Ses vi där?