Nya projekt
Det blir nog bra tillslut.
When we stand together
Hand in hand forever
Skaffa inte en bok om du inte kan läsa
Tobbe och jag kollar på tv. I serien så diskuteras det om att vi kvinnor lindar in det vi vill i konstiga meningar och sätter killarna på prov.
Tobbe: Precis så gör du också! Sen blir du arg när man gör som du säger..
Jennie: Nej nej! Jag är ju precis som en öppen bok.
Tobbe: Nja..
Jennie: Men du kanske inte kan läsa?
Tobbe: Jo men...
Jennie: Då kanske du inte läser tillräckligt snabbt...
Tobbe: Jag kanske har dyslexi?
Ja, jag får nog ha lite överseende trots allt. Med korta kommandon så går det nog bättre.
Roar mig själv.
Big fat smile
Roar mig med webbkamerans olika funktioner.
Jag skulle vara ganska söt som alien.
SMILE TO THE WORLD!
Let's go out late, drink a lot
Jag känner små varma vattendroppar rinnandes nedför kinden. Flera droppar studsar mot huden och försvinner ut i mörkret. Jag öppnar ögonen och finner mig själv sittandes på golvet. Det kalla kacklet mot ryggen gör mig inget. Det tar bort fokus på det som verkligen betyder, det som gör ont. Det är mörkt, hur hamnade jag här? Ett tomt svart hål uppenbarar sig och ett falskt leende träder fram. Nej jag kan inte ens lura mig själv, det försvinner lika fort som ett andetag. Jag andas in, jag andas ut. Hur kom jag hit? Hur länge har jag suttit här? Imman på spegeln talar. Jag vet inte längre hur jag ska hantera det. Hanterar jag det nu? Eller kommer det som en fet smäll senare? Jag känner de små varma vattendropparna rinnandes igen. Det är inte vatten längre. Duschen är avstängd.
Foto: ©jenniesplace
At the end of the rainbow
Have you ever seen the dark behind the brightest of lights?
Have you ever thought to give up all the broken fights?
Have you ever been everything everybody wanted?
But still felt like you´re not and haunted.
Have you ever done your best in every second in all?
And suddenly the years has past and again it´s fall.
If you haven´t don´t say you know, don´t, please dear.
Because you then never felt the terrible emotions of fear.
Put your feet in my shoes and you will feel it.
But I promise you, the shoes will not even fit.
Have you ever thought to give up all the broken fights?
Have you ever been everything everybody wanted?
But still felt like you´re not and haunted.
Have you ever done your best in every second in all?
And suddenly the years has past and again it´s fall.
If you haven´t don´t say you know, don´t, please dear.
Because you then never felt the terrible emotions of fear.
Put your feet in my shoes and you will feel it.
But I promise you, the shoes will not even fit.
Ett dammkorn i världen betyder allt
Saknaden blir så tydlig nu så här sent en söndagskväll när tröttheten slår in. Som ett slag slår den till och hjärtat bankar fortare. Ett djupt andetag och fokusering på morgondagen gör det lite lättare men det går inte att ignorera den tunga känslan i bröstet och den svidande känslan bakom ögonen. Något fattas. Försöker förtränga men känslan blir starkare ju mer tankarna far iväg. Du ska vara här. Ni ska vara här. Det var inte såhär det var tänkt. Planerat.
Ett skitprogram på tv får en att andas lättare ett tag. Några minuter av lätthet till att eftertexten börjar rulla och man inser att man är tillbaka i verkligheten igen. En liten skitsak för världen. Men världens sak för mig.
Ett skitprogram på tv får en att andas lättare ett tag. Några minuter av lätthet till att eftertexten börjar rulla och man inser att man är tillbaka i verkligheten igen. En liten skitsak för världen. Men världens sak för mig.
Foto: jenniesplace ©
En olycka kommer sällan ensam
En bättre start på hösten hade jag kanske önskat mig, men man får göra det bästa av situationen. Torsdagen den 1 september var vi tvungna att avliva en av våra katter. En underbar katt som bara fick stanna på jorden i 9 månader innan han lämnade oss och brorsan kvar.
Lördagen den 3 september var vi ute och plockade svamp i skogen. Senare på kvällen inser jag att jag har en fästing på ryggen. Huvudet sitter fortfarande kvar men kroppen är borta. Så ja, nu går man och väntar på om man ska få borrelia eller TBE.
Måndag kväll den 5 september så börjar jag få feber och ont i halsen. Nu sitter jag här med en trolig halsflussinfektion och blir det inte bättre så blir det läkaren i morgon.
Jag har haft bättre veckor. Försöker vara positiv.
Lördagen den 3 september var vi ute och plockade svamp i skogen. Senare på kvällen inser jag att jag har en fästing på ryggen. Huvudet sitter fortfarande kvar men kroppen är borta. Så ja, nu går man och väntar på om man ska få borrelia eller TBE.
Måndag kväll den 5 september så börjar jag få feber och ont i halsen. Nu sitter jag här med en trolig halsflussinfektion och blir det inte bättre så blir det läkaren i morgon.
Jag har haft bättre veckor. Försöker vara positiv.
R.I.P finaste Sune♥
Mitt livsverk
Nöjd med min tillvaro.
Jag har fastnat i minnet från en mardröm
"Jämför aldrig ditt inre med någon annans yttre."
KÄRLEK
Svartvita fjärilar
Så mycket tankar. Så mycket som händer, men ändå så lite. Ett virrvarr av snurrande fjärilar som bara väntar på att landa så tryggt och fint. Egentligen färgglada men i mina ögon svartvita. Ofärgade. Det är så det är nu, svart eller vitt. Kanske en aning grått om jag försöker. Jag väntar. Jag väntar på att de ska börja lysa så vackert igen, som det en gång var. När man kunde ligga i timmar och bara stirra. Se allt runtomkring i regnbågens alla vackra färger och bara försvinna in ett tag. Drömma sig bort. När det inte fanns något tvivel för att dagdrömma. När man vågade hoppas.
Foto: ©jenniesplace.blogg.se
Du är den du är
Hur mycket ska man behöva säga för att en annan människa ska förstå? Det som är uppenbart för en själv kanske ligger milslångt ifrån vad en annan ser eller tycker. Vissa saker är uppenbara medans andra hamnar i ett trasligt nät som är svårt att reda ut. Antingen gör man det rätt och hamnar på den raka linjen direkt, eller så gör man misstaget att trassla in sig ännu mer, ännu längre in i ett nystan som är omöjligt att lösa ut.
Vissa saker är svåra att säga rakt ut, antingen på grund av att man eventuellt sårar någon annan eller kanske till och med sig själv. Eller för att man inte vågar av rädsla att folk ska se ner på en, att folk ska tycka och tro precis som människor har en tendens att göra. Varför är det ibland så mycket lättare att säga vissa saker till ytligt bekanta än till de människor som står en närmast? Kanske för att det är de människorna vi har oss närmast som vi bryr oss om och som även har de starkaste åsikterna.
Ibland önskar jag bara att människor skulle kunna ta en pik. Det vore ju så mycket enklare än att behöva säga det rakt ut.
Vissa saker är svåra att säga rakt ut, antingen på grund av att man eventuellt sårar någon annan eller kanske till och med sig själv. Eller för att man inte vågar av rädsla att folk ska se ner på en, att folk ska tycka och tro precis som människor har en tendens att göra. Varför är det ibland så mycket lättare att säga vissa saker till ytligt bekanta än till de människor som står en närmast? Kanske för att det är de människorna vi har oss närmast som vi bryr oss om och som även har de starkaste åsikterna.
Ibland önskar jag bara att människor skulle kunna ta en pik. Det vore ju så mycket enklare än att behöva säga det rakt ut.
Och må din klocka alltid gå tjugo minuter för sakta
"Jag hoppas att ditt vin blir till vatten
Blixtar prickar dig
Hälsa till satan, vi hörs
Jag hoppas att olika olyckor händer
Du vet vad jag känner
Jag vet att du hör"
Jag vet inte vem jag är men jag är din
Det farligaste man som människa kan göra är att ta saker för givet. Att inte inse vad man har innan det är borta, försvunnet. Tillslut så står man där en dag, men vakna, öppna ögon och inser att det inte finns kvar. Det fina som nyligen fanns där ett andetag bort har tynat bort i dimman, så sakta, så svagt men ändå så uppenbart. Vårdar man det inte så förstörs det, så lätt men ändå så viktigt. Som en blomma som torkar ut och dör så måste man vattna och ge för att det ska kunna växa vidare. Bli starkare, större och vackrare.
Varför ge halvhjärtat när man kan ge helhjärtat?
Det kommer tillbaka.
Varför ge halvhjärtat när man kan ge helhjärtat?
Det kommer tillbaka.
Gurkkluttar
Jag och Tobbe var och handlade mat igår, precis som varje dag. Vi är inte bäst på att planera men det ska vi bli bättre på, det har jag lovat mig själv. I alla fall så drog vi ut en kundvagn ur det långa ledet som så fint står parkerade under de röda skjulen på ICA. I kundvagnen låg det en liten lapp som vi lät ligga kvar, men på vägen till entrén så flög den iväg. En kvinna kom springandes samtidigt som hon ropade:
"Er matlista flög iväg! Er matlista flög iväg!"
Vi tackade och tog emot även fast det inte var vår lista. Då blir vi uppmärksammade på var det står på lappen. Högst upp på listan hittar vi:
"Leverpastej utan gurkkluttar"
"Er matlista flög iväg! Er matlista flög iväg!"
Vi tackade och tog emot även fast det inte var vår lista. Då blir vi uppmärksammade på var det står på lappen. Högst upp på listan hittar vi:
"Leverpastej utan gurkkluttar"
"Det är ditt eget fel"
Börjar finna mig själv igen. Starkare. Bättre. Det har längre ingen betydelse för vad som sägs, vad som sker. Det spelar ingen roll längre, för jag vet sanningen innerst inne. Det jag vetat så länge får jag nu som ett brev på posten. Ett litet dött kuvert som så länge snurrat runt i världen för att till sist landa här hos mig för att få mig att inse att det jag alltid trott stämmer. Stämmer mer än jag någonsin velat. Det är som att mina förnuftiga tankar varit försvunna och till sist hittat tillbaka till den plats där de fanns för flera år sedan. Innan hjärnan fick sig en omgång och allt blev upp och ner. Ut och in. Bak och fram.
Nu börjar allt falla på plats. Det som varit så snevridet börjar bli så rakt, så synligt. Som att dimman lättar och jag lättare kan se vilken väg jag ska gå. Vad som är riktigt och vad som är påhittat. Det som förut varit försvinner bakom och hamnar där långt bak. Det hamnar där för att fastna. Nu vet jag vad som är riktigt. En del av mig har nog alltid vetat. Jag vet att jag har vetat. Men mitt hjärta och hjärna har så länge förträngt det. Nu är det synligt. Så uppenbart.
Det är ingenting som jag väljer. Det har jag aldrg gjort. Men nu gör jag ett val. Jag klarar mig. Det vet jag. Blicken framåt.
Nu börjar allt falla på plats. Det som varit så snevridet börjar bli så rakt, så synligt. Som att dimman lättar och jag lättare kan se vilken väg jag ska gå. Vad som är riktigt och vad som är påhittat. Det som förut varit försvinner bakom och hamnar där långt bak. Det hamnar där för att fastna. Nu vet jag vad som är riktigt. En del av mig har nog alltid vetat. Jag vet att jag har vetat. Men mitt hjärta och hjärna har så länge förträngt det. Nu är det synligt. Så uppenbart.
Det är ingenting som jag väljer. Det har jag aldrg gjort. Men nu gör jag ett val. Jag klarar mig. Det vet jag. Blicken framåt.
Jag hittade en munk större än mitt huvud
Jag fann en munk i Grekland. Smarrig!
Pris: 12 kr.
Städa kan man göra nästa vecka
Jag städade i helgen och nu kan man ju ställa sig frågan, varför? Det ser ut som en orkan har dragit förbi, 50 skitiga elefanter trampat igenom lägenheten och hela skolmatsalens disk lagts på hög i köket. Tvätten som var så ren och fin, ligger nu utspridd på golvet då de små raketerna här hemma dragit ner tvättkorgen från bordet så många gånger att jag nu inte längre orkar ta upp den.
Varför funderar jag då på att städa och diska i morgon, när jag vet att det kommer se likadant ut om tre dagar?
Anledningen: Jag dricker vatten ur en smutsig kaffekopp och det smakar inte gott. Jag vill kunna äta min fil med sked och inte med gaffel. Jag vill hitta mina rena kläder på mindre än fem minuter, utan att behöva vända upp och ner på lägenheten. Jag vill slippa känna kattsanden under mina fötter när jag går genom vardagsrummet. Och framför allt så vill jag få plats i sängen när jag ska sova och slippa bli begravd i klädberget Mount Everest.
Sen om jag orkar städa i morgon är en annan femma.
Varför funderar jag då på att städa och diska i morgon, när jag vet att det kommer se likadant ut om tre dagar?
Anledningen: Jag dricker vatten ur en smutsig kaffekopp och det smakar inte gott. Jag vill kunna äta min fil med sked och inte med gaffel. Jag vill hitta mina rena kläder på mindre än fem minuter, utan att behöva vända upp och ner på lägenheten. Jag vill slippa känna kattsanden under mina fötter när jag går genom vardagsrummet. Och framför allt så vill jag få plats i sängen när jag ska sova och slippa bli begravd i klädberget Mount Everest.
Sen om jag orkar städa i morgon är en annan femma.
Gammal bild på gammalt glädjeskutt får det bli.
Ett minne så svagt att det aldrig glöms bort
Hängandes. Fallandes. Så långt ner i avgrunden man kan komma. En plats dit man aldrig tänkt åka. Aldrig hamna. Suddiga svarta hål, i ett försök till att glömma. Förstöra. Men allt kommer tillbaka. Starkare. Svårare.
Ett minne så svagt. Men ändå så fruktansvärt starkt att det aldrig glöms bort.
Ett minne så svagt. Men ändå så fruktansvärt starkt att det aldrig glöms bort.
