Det känns som om jag inte har skrivit något vettigt här på länge, så jag tänkte faktiskt göra det.

Djur har allltid stått mig nära hjärtat och därför vill jag rikta en lite extra ljusstråle på organisationen Livbojen. Det är en ideell verksamhet som drivs av några tjejer här i Eskilstuna. De tar hand om hemlösa katter eller katterna som på något sätt är i nöd och placerar ut dem i fosterhem, vuxna katter liksom kattungar. Det är inte bara katter som hittas i Eskilstuna utan de får in katter från hela landet.

De vaccinerar och avmaskar alla katter och ser till att de får bo i jourhem tills permanenta hem hittas. De lägger ner så mycket tid och engagemang för dessa djur. Och det tycker jag du också ska göra. Verksamheten går endast runt på de småsummor de säljer katterna för och av bidrag från godhjärtade människor. Allt från 50kr, kattleksaker och filtar uppskattas. Varje liten sak kan göra livet så mycket bättre för den lilla varelsen som kallas katten!

Saker som DU kan göra för att hjälpa till:

Adoptera: Tveka inte att kontakta Livbojen, din drömkatt kan finnas där!

Bli jourhem: Du tar han om katten tills nytt permanent hem hittas.

Skänk pengar: 50kr kan betyda mat för 5 katter för flera dagar.

Deras konto på Handelsbanken

Clearingnummer: 6602  kontonummer: 438 995 708

Några kloka ord från din katt:

"Jag lever ungefär 15 år.
Varje gång du lämnar mig betyder sorg för mig.
Ge mig tid att förstå vad du begär av mig.
Gör mig lycklig, du är hela mitt liv.
Var inte arg på mig länge åt gången
och stäng inte in mig som straff.
Du har ditt arbete, dina vänner, dina nöjen.
Jag har bara dig.

Tala med mig fastän jag inte förstår orden,
jag blir glad bara över att höra din röst.
Kom ihåg att jag aldrig glömmer hur du är mot mig.
Om du någon gång tänker slå mig,
kom ihåg att mina tänder och klor
kan göra dig riktigt illa,
men jag använder inte mina vapen mot dig.

När du blir irriterad på mig
för att du har mycket att göra
så tänk på att jag kanske är sjuk,
har ont i magen, är trött eller ledsen.
Ta hand om mig när jag blir gammal.
Kom ihåg att du också blir gammal en dag.
Var hos mig när jag har det svårt,
allt blir lättare bara jag har dig.

Jag älskar dig förutsättningslöst, för alltid! /Din katt."

Glädje, hopp och kärlek. Det är ord som hör julen till för många. Men vi får inte glömma bort sorg, oro och hat. Vi människor är bra på att ta saker för givet, för bra. Vi tror och tänker att alla upplever julen lika. Att alla sitter där i soffan med sin familj och väntar på Kalle Anka och hans vänner, hur alla barnen är förväntansfulla och kollar ut genom fönstret i hopp om att se tomten traska över gården med den där stora säcken på ryggen, hur alla är glada. Det är så de flesta av oss upplever julen, som glädje. Det är så lätt att glömma bort de många människor som faktiskt upplever julen som något hemskt. De barn som inte får några julklappar, de barn som inte har någon julgran, de som inte har ett hem eller en familj som älskar dem. De som knappt har råd med mat, de som är rädda och de som känner sig otrygga i sina hem.

Vi är så inne i våra egna tankar om önskelistor, hur vi ska hinna med alla julklappar och hur man ska schemalägga alla dagar med släkten, att vi glömmer bort det som är viktigt. Vi glömmer bort att julen faktiskt är en tid då vi ska visa varandra kärlek, uppskattning och värme. Innehållet i de små julklapparna som vi ger varandra har ingen större betydelse. Bara att vi alla samlas, skrattar och ler är det viktiga. Att vi visar att vi inte tar varandra för givet och att vi faktiskt bryr oss om de som vi har oss närmast. Det är det som är julens kärna.

För vi glömmer lätt bort de barn som fasar jullovet, de som fasar julafton och som ännu mer fasar över att komma tillbaka till skolan. De barn som får höra sin vänner skryta om hur dyra, hur många och hur fina julklappar de fått, medan de själva fått ärva ett par förstora byxor av kusinen. De är synd att vissa barn känner att de måste ljuga för sina vänner vad de fått i julklapp för att känna att de tillhör. Det är synd hur självklart det är för ett barn att få fina och dyra julklappar och att sedan i skolan skryta om dessa. Det är ingen självklarhet att alla barn älskar julen. Det är ingen självklarhet att alla barn får julklappar. Det är ingen självklarhet att julen är glädjens tid.

Det enda som är en självklarhet är att alla barn i världen förtjänar ett hem med mat på bordet. Inte enbart under jul, utan varje dag, året om.

OBS! Varning för långt inlägg med mycket negativt innehåll.

168 dagar har gått nu. 168 dagar sedan jag jobbade senast. Det var i somras, rättare sagt den 14 augusti då det fortfarande var över 20 grader ute. Ironiskt nog så var det samma dag som Tobbe och jag firade två år tillsammans. Det var en härlig dag. Den dagen firade vi inte enbart oss två, utan även att sommarjobbet äntligen var över. Det var synd att jag inte visste då att jag efter den dagen skulle vara arbetslös i mer än 168 dagar, då hade jag nog uppskattat sommarjobbet lite mer. Men just då kändes det härligt.

Jag tyckte det skulle bli skönt att få några veckor ledigt från allt. Att få ladda batterierna igen efter 12 års pluggande. Göra något annat för en gångs skull. Jag kände mig fri och bekymmerslös. Jag var redo att entra arbetsvärlden och växa upp. Jag var optimistisk och tänkte att jag inom en snar framtid skulle få ett jobb. Så länge man vill och gör allt man kan så var det självklart för mig att jag skulle fixa ett jobb. I alla fall inom en månad elller två. Jag gav mig fan på att fixa ett jobb. Jag gjorde allt jag kunde, fortfarande optimistisk om att jag skulle finna mig ett jobb. Jag visste att det skulle bli svårt, men jag skulle klara det.

Jag var nära ett antal gånger de första två månaderna men fick ändå bara slag efter slag tillbaka. Jag sökte allt jag kunde hitta men ändå hände ingenting. Var jag naiv eller hade jag bara otur? Jag var villig att ta vilket arbete som helst men inte ens det vidrigaste jobbet lyckades jag få. Veckorna gick och jag hörde vänner från alla olika håll få jobb på både det ena och det andra stället. Jag hörde vänner klaga på sina jobb. Jag hörde vänner klaga för att de skulle jobba för mycket, enligt dem själva. Jag var tyst. Ville inte visa hur mycket det störde mig, när jag själv sakta men säkert börja klättra på väggarna här hemma.

Folk ser ofta arbetslöshet som en lång ledighet. Det trodde jag också innan jag själv fick uppleva det. Visst var det skönt de första veckorna. De efterlängtade veckorna av ledighet då man slapp tänka på allt och inget. Jag kallade då mig själv som "arbetsfri". Det uttrycket gick sakta men säkert över till "arbetslös", fruktansvärt arbetslös. Om man aldrig har varit fullständigt arbetslös en längre tid så anser jag att man inte har något att säga till om. Man måste själv uppleva det för att förstå hur jobbigt det är mentalt. Det är inte en lång semester. Det är en lång period av depression och försök till ett lyckande när man ständigt möts av misslyckande. Hur man varje dag söker jobb efter jobb men oftast inte ens får ett mail tillbaka.

Utan vår valp som vi skaffade i augusti så hade jag gått under. Jag hade begravt mig under täcket och gett upp. Jag hade vänt på dygnet och aldrig gått utanför huset. Hunden är den som har hjälpt mig genom det här. Han är ju ändå den som spenderat mest tid med mig. Det var tur att vi skaffade honom nu. Det kunde inte ha kommit mer lägligt. De här månaderna har jag mesta delen varit ensam, men aldrig helt ensam har jag varit eftersom hunden hela tiden varit vid min sida. Visst så har jag haft Tobbe, mina vänner och min familj. Men när alla har haft något typ av jobb, även om det bara är några timmar i veckan eller i månaden så har ingen riktigt förstått hur det är att vara riktigt jävla arbetslös.

Jag blir förbannad på folk som har varit arbetslösa i en vecka och som klagar på det. Jag blir förbannad på folk som klagar på sitt jobb. Jag blir förbannad på folk som klagar på att de får jobba för mycket. Att tvingas lyssna på det känns som tre slag i ansiktet, ett i magen och sen nerdoppad i skit...typ. Man börjar fundera, varför jag? Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Är jag så värdelös att ingen ens vill anställa mig på deltid? Inte ens två timmar i veckan? Man känner sig misslyckad och totalt värdelös, fast man innerst inne själv vet att man är lika bra som alla andra. Jag har bara haft otur och en jävla massa oflyt. Folk säger att det i slutändan kommer jämna ut sig, att jag kommer få ett toppenjobb nu när jag fått vänta så länge på det. Men jag undrar. När kommer det vända? Nästa vecka? Om en månad? I juni? Vem vet?

Jag vet att jag utåt sätt fortfarande är positiv och optimistisk, men innerst inne börjar jag brytas ner. Sakta men säkert. Jag kan inte ens skämta om att jag är arbetslös längre. Det är allt annat än roligt nu. Jag lider med alla där ute som just nu är arbetslösa och som har varit det längre än vad jag har varit, kanske till och med flera år. Det är fruktansvärt jobbigt psykiskt. Snart känns det lönlöst att ens försöka. Man ska aldrig ge upp men det känns nästan som att det vore lättare. Om man inte söker jobb så kan man inte få ett "nej" tillbaka. Brukar man inte säga att man hittar saker när man slutar leta? Om jag slutar leta efter ett jobb så kanske jobbet kommer till mig? Man kan ju alltid hoppas.

Som ni förstår så fick jag inte jobbet på Wayne's Coffee som jag provjobbade för förra veckan. Han ringde och meddelade snällt att det inte fanns någon ledig tjänst längre då han som skulle sluta helt plötsligt inte skulle sluta längre. Kan man ha mer otur och oflyt? Det känns ju också bra att man jobbade gratis två dagar förra veckan för en tjänst som inte ens fanns.

Nej nu ska jag försöka lägga all min energi på min praktik på VILA. Oavsett om jag får ett jobb tack vare praktiken eller inte så är det i alla fall en sysselsätting, även om den inte fyller plånboken. Jag slipper också klättra på väggarna här hemma som för övrigt verkar krypa sig allt närmare för varje dag.


Ps. Arbetsförmedlingen kan ta sig där solen aldrig skiner.